Jag kan inte räkna upp alla de gånger jag åkte på stryk och allehanda glåpord under min uppväxt. Jag var kort för min ålder, jag var duktig i skolan och jag var – ack och ve – en nörd. Jag lekte aldrig med dockor eller söta saker; jag föredrog lego, Turtles, bilar och jag spelade ishockey. I tonåren utvecklade jag en passion för allting Hello Kitty och började även klä mig mer tradionellt “tjejigt”. Skillnaden på hur jag blev bemött var nästan otrolig.
I dag anses det mer eller mindre vara inne att vara en nörd; på biograferna och på tv kastas det ut superhjältefilmer och historier om underdogs. När vände det? Jag klagar inte, de flesta är inte passionerat intresserade av mer än ett par timmars underhållning och jag får än idag, 32 år ung, folk som himlar lite med ögonen när jag drar igång ännu en konversation om min kärlek till en serie, film, karaktär eller dylikt.
Dock har jag märkt att det har nu börjat smyga sig in i könsdebatten också. Som tjej är det nästan mer coolt att gilla nördsaker men som kille är det bara “normalt”. Jag, med mina intressen, älskar ju att köpa bl.a. superhjältesaker till Merlin och det finns gott om det. Dock är det ingen som tycker det är något speciellt idag; alla pojkar älskar ju Spiderman (typ). Köper jag dock det till någon av mina systrars döttrar så tycker folk det är häftigt. Varför?
Jag försöker inte bryta några normer eller könsroller, inte heller försöker jag förstärka några med att köpa det till min son. Jag bara gillar det jag gillar. Löjligt om du frågar mig; alla gillar olika saker oavsett vilket kön de är – det är väl inte mer med det?

32363_10151529815618943_1449565443_n

Bjuder på en gammal bild med mig och Iron Man. ;)