Ibland slår det en, bara sådär, tanken att jag är någons mamma. Jag har en son. Jag har en familj. Det blir nästan en utomkroppslig upplevelse där jag tittar på mig själv utifrån och har svårt att greppa att det är just jag som sitter där. Det är mitt liv.
Att jag en gång var så nära att bara kasta bort allt. Det var en tid innan jag ens visste att denna mannen existerade och att han skulle visa mig att det finns allt att leva för och mer därtill. Att även om man inte har något att ge så ger man allt ändå och att även då det inte känns som om det finns någon rättvisa, så ger man sig fan på att försöka jämna ut obalansen i livet.
Det är inte alltid guld och gröna skogar men vad vore väl livet om man aldrig hade några motgångar? Jag har svårt att tänka mig att jag skulle vara där jag är idag om jag inte hade stött på några fartgupp på vägen; de har ju hjälpt att forma mig till den jag är idag. Och idag är jag mycket närmare att vara en person som jag vill vara. Som jag tycker om. Som de älskar.
Det är sådant jag försöker komma ihåg när man står och byter bajskläder klockan tre på morgonen, när man undrar vad man egentligen gett sig in på. Då påminner jag mig själv.
Jag är inte rikast eller vackrast i världen, men på ett sätt så är jag just det.

2015-03-15 15.46.00-1

De gör mig till det.