Det är inte lätt att vara förälder, det är bara att konstatera. En del tar illa upp och tycker att mammor idag klagar alldeles för mycket, men jag tror det handlar mer om att man känner ett behov att prata av sig; att få höra att det inte är fel att inte tycka det här med mammaledighet är en dans på rosor.

Visst det finns faktiskt de som tycker att det är just det och att vara mamma är det absolut bästa som finns och kudos till dem – vi är alla olika! Problemet kommer när de som så gärna vill vara en bullmamma och älska att vara hemma men sen inte gör det. Jag har sett hur mer än en kvinna sätter en press på sig själv att kunna klara av allt. 2015 och vi ska fortfarande kunna göra just precis allt och bara le på köpet. Varför då?

Därför beklagar sig många gärna när de träffar andra mammor, man skrattar åt att man dagen innan skrikit i en kudde i ren desperation efter att ha gått runt med en hysterisk bebis halva natten. De säger att sömnbrist inte är något att skratta åt, men vad mer kan man göra än att just skratta åt det faktum att man åldrats flera år på bara några månader och inte längre minns hur man gör de mest enkla saker. Att man ibland nästan blir smått panikslagen av det faktum att man inte kan göra en enda sak utan att vara stressad.

Duscha, gå på toaletten och äta; det är sådant som tillhör ett annat liv. Det man lovade sig själv att ALDRIG göra när man fick barn, allt sådant glömmer man ganska snabbt och så en dag står man där i kassan på ICA i smutsigt hår, trasiga mjukisbyxor och nåt odefinierbart klet över kläderna.
Har man tur så lyckas man få den lille att sova i mer än 10 minuter åt gången och då gäller det att (utan att väcka denne) sätta på en disk, tvätta så mycket kläder som möjligt och kanske plocka undan en del av allt man lyckats slänga runt hela hemmet.

Jag tittar på hur han suckar till där i sömnen och kommer på mig själv att sitta och le. För ja det är ett riktigt tufft jobb att vara förälder, men det är samtidigt det mest givande jobbet som finns. Ju mer han lär sig och utvecklas, desto mer blir jag stolt över mig själv, ger mig själv en liten klapp på axeln. Det är okej att bli arg, ledsen och frustrerad, vi är trots allt bara människor.
När han sen vaknar och smäller av ett enormt leende så värmer det inombords och jag vet att han ser på mig och känner sig trygg och älskad. Och det är i slutändan det som är det viktigaste. Inte vem som kan klara av mest, jag skiner i vad andra gör om dagarna för jag vet att min son är trygg och älskad och, vågar jag säga det, lycklig.
Mitt största mål i livet är att han alltid ska känna så.